[Ni som inte gillar långa, torra och invecklade inlägg kan hoppa direkt till sista stycket - där står poängen]
Den s-interna debatten om friskolornas vara eller icke-vara åskådliggör på ett informativt sätt socialdemokratins komplicerade relation till begreppet egenmakt. Man kan ha olika åsikter om vad som är optimala driftsformer för skolan men det mest intressanta är kanske själva föreställningen att medborgarnas egenmakt handlar om direkt/konkret inflytande över förvaltningen.
Frågan om egenmakt har en tendens att alltid landa i det - hur medborgarna ska få mer "brukarinflytande" och om detta "brukarinflytande" bara ska få ta formen av ideella kooperativ eller om det också ska få ta formen av vinstdrivande företag. Begreppet egenmakt, när det definieras som "brukarinflytande", begränsas till direkt/konkret inflytande över mycket lokala förvaltningsfrågor. Inom demokratiteorin finns det ett namn för detta: deltagardemokrati.
Deltagardemokrati är väldigt populärt, förmodligen för att det så tydligt anknyter till direktdemokratiska idealbilder med starkt symbolvärde. Folket samlas på torget (eller sin kooperativa lokal) och bestämmer tillsammans över sina gemensamma angelägenheter. Det är ett direkt/konkret inflytande som i det allmänna medvetandet utgör en skarp kontrast mot den representativa demokratins trista utredningar, långbänkar, kohandel, pampfasoner och allmänna alienation och likstelhet.
Det finns dock skäl att misstänka att det romantiska skimret runt deltagardemokratin beror just på att det politiska systemet i Sverige är så väldigt starkt uppbyggt kring representativ demokrati. Vi har inte haft möjlighet att uppleva de dåliga sidorna av en direktdemokratisk modell. Deltagardemokrati är inte heller den enda demokratiteoretiska riktning som vill stärka civilsamhället. Det mest uppmärksammade alternativet är det som kallas deliberativ demokrati, där Jürgen Habermas är den mest framträdande företrädaren.
Enligt Habermas utmärks det moderna samhället dels av en pluralitet av livsformer, alltså föreställningar om "det goda", och dels av en strukturell komplexitet i styrfunktionerna, en stat är med andra ord en mycket invecklad apparat som förutsätter en hög grad av specialisering för att vara möjlig att hantera. För att klara av de uppgifter som krävs av en modern välfärdsstat har det statliga området utvecklats till ett system. Det har också i allt högre grad gjort sig oavhängigt den politiska offentlighetens kommunikativa inflytande.
Detta har lett till en legitimitetskris för det politiska systemet, medborgarna upplever att de saknar inflytande över det politiska systemet och följaktligen att de inte är upphovsmän till de lagar de är tvingade att följa. Det politiska systemet försöker komma till rätta med denna legitimitetsbrist genom att extrahera legitimitet ur livsvärlden. På konstgjord väg, med reklamkampanjer och liknande, försöker man skapa lojalitet hos medborgarna. Detta leder dock till att medborgarna passiviseras och reduceras till åskådare i än högre grad.
Den deliberativa demokratiteorins svar på denna utveckling är att stärka det civila samhällets kommunikativa inflytandet över det politiska systemet. Om den deltagardemokratiska modellen i stor utsträckning hämtar sin inspiration från den grekiska stadsstatens direktdemokratiska och självstyrande ideal så utgår den deliberativa konceptionen närmast från den borgerliga offentlighetens ideal (som Habermas beskrivit i Borgerlig offentlighet): Ett rationellt grundat, konsensusorienterat samtal mellan jämlikar, fritt från såväl det politiska som det ekonomiska systemets styrning, där det bästa argumentets kraft fäller avgörandet.
Deliberationen försiggår sålunda utanför det politiska systemet. Till skillnad från den deltagardemokratiska modellen upprätthålls alltså i Habermas teori separeringen mellan stat och samhälle. Modellen har beskrivits som en belägrad fästning, där fästningen är det politiska systemet och belägraren den autonoma politiska offentlighet som spirar ur det civila samhället. Staten och den offentliga förvaltningen fattar och verkställer besluten men styrs, om än indirekt, av den politiska offentligheten. Denna styrning består av det normativa tryck som den politiska offentlighetens rationellt motiverade konsensus utövar.
Den gigantiska Demokratiutredningens slutbetänkande En uthållig demokrati! (SOU 2000:1) försökte sig på en syntes av deltagardemokrati (i Benjamin Barbers tappning) och deliberativ demokrati (i Jürgen Habermas tappning). Resultatet blev tämligen innehållslöst och den efterföljande propositionen Demokrati för det nya seklet (Prop. 2001/02:80) försvann mer eller mindre obemärkt.
En förklaring kan vara det starka värnandet om den representativa demokratin som norm. Som sociologen Kerstin Jacobsson konstaterade i sitt bidrag till Demokratiutredningen så har denna norm aldrig varit ifrågasatt under de fyrtio år av utredningar som hon studerat. Att konkretisera en demokratiteori som på en så grundläggande nivå strider mot denna blir därför svårt. I valet mellan deltagardemokratins realiteter och den representativa normen väljer man det senare.
Det finns dock en annan möjlig förklaring: det monadiska medborgarbegrepp som enligt Jacobsson varit genomgående i de undersökta utredningarna. Medborgaren framträder som bourgeois snarare än citoyen, hon har en privat identitet snarare än en politisk. Det är kanske inte så underligt. Det är ju så det politiska systemet är strukturerat att betrakta medborgaren.
Demokratins framtida utveckling är ur det deltagardemokratiska perspektivet intimt förbunden med hur demokratiska processer på den lokala nivån tas till vara, det Demokratiutredningen refererar till som "demokrati i det lilla formatet". En av de avgörande komponenterna heter här lokal självförvaltning, en stark form "brukarinflytande".
Enligt Jacobsson är den offentliga föreställningen om brukarinflytande dock snarare ett uttryck för ett liberalt inspirerat, monadiskt medborgarbegrepp. "Vare sig vid brukarinflytandet eller vid fria kundval behöver kraven och ståndpunkterna överskrida den privata horisonten; de behöver inte passera offentlighetens kanaler - den offentliga debatten - för att erhålla stöd ur ett helhetsperspektiv".
I den utsträckning som självförvaltning betonas på de politiskt inriktade åtgärdernas bekostnad försvagas också, utifrån ett deltagardemokratiskt perspektiv, dess demokratiska potential. Brukarinflytande kan bara vara en del av en deltagardemokratisk helhet: "Adopted piecemeal or partially, such innovations [strong democratic reforms] will at best only be assimilated into the representative adversary system and used to further privatize, alienate, and disfranchise citizens" som Barber säger.
Att implementera en deltagardemokratisk praktik, samtidigt som man värnar den representativa demokratin, möter följaktligen svårigheter. Dessa svårigheter har sannolikt sin huvudsakliga grund i den oreflekterade föreställningen om ett direkt/konkret inflytande. De strategier som emanerar ur denna föreställning tyngs med nödvändighet av ett utopistiskt beroende.
En demokratipolitik som syftar till en konkret radikalisering av den existerande moderna (representativa) demokratin är i så fall mer betjänt av det indirekta/diskursiva inflytande som den deliberativa demokratiteorin koncipierar. Det skulle samtidigt innebära ett reellt utmanade av det politiska systemets institutionaliserade kontroll över det civila samhället.
Enkelt uttryckt: Vill man stärka det civila samhället - men fortsätta ha en representativ demokrati - så är deliberativ demokrati ett bättre val än deltagardemokrati. Och i så fall är det inte "brukarinflytande" vi ska fokusera på - utan medborgarnas inflytande över den politiska offentligheten.
Andra bloggar om: habermas, filosofi, socialdemokraterna, friskola, politik, egenmakt, civilsamhälle
Krönika i AiP/NyTid:
